Har länge tänkt på den dagen hur det skulle vara att se min vackra, underbara Alex på knä. Det var så mycket större än vad jag vågat föreställa mig. 16.08.23. Vi befann oss på torpet i stundande sensommarsemester. En onsdag mitt i veckan packade vi en picknickkorg och tog cyklarna till vår speciella strand som vi tycker om så mycket. Alex besvärade sig extra mycket över vädret, att det var molnigt och inte strålande sol men jag kände mig hög på livet medans vi cyklade längs med Östgötaslätten. När vi parkerat cyklarna vid den stora eken gick Alex och letade efter en plats där det skulle vara mer lä. Jag väntade vid cyklarna och tittade ut mot Vättern. Han hittade en plats på stranden precis vid vattnet. Medans vi hörde vågorna skvalpa packade vi upp ”elefanten” som vi kallar den, ett stort strandlakan som vi köpte när vi reste i Barcelona tillsammans för många år sen. Det är alltid med i Strandväskan. Alex poppade bubbel och jag hann precis ta en munsbit av charkbrickan innan han började prata från hjärtat. Plötsligt hör jag våran ”vals-låt” som vi vill dansa till på vårt bröllop. Han hade gömt en minihögtalare i ryggsäcken. Alex hann inte säga en full mening innan han brast ut i gråt. Då förstod jag, även om jag blev helt paff. Ett tag stod vi bara o höll om varandra, andades, grät och samlade kraft. Hela stunden är lite blurrig och svår att få ner i ord. Jag har haft svårt att återberätta och det känns så fint på något sätt. Att det bara är jag och Alex som vet hur allting gick till i detalj. Vad som sas, hur vi reagerade och hur det kändes. Det var det största, vackraste och finaste jag någonsin någonsin varit med om. När Alex stod på knä såg jag bara honom, inte ringen. Vill du gifta dig med mig? Jaaaa! När han sen trädde ringen på mitt finger så kändes det som att allting var menat, som att den alltid varit där, en del av mig. Chock, tårar, lycka, snor. Massor av snor. Solstrålar likt änglaspel lös ner på vattnet genom molnen. Vi har varit med om så många fina solnedgångar på den här platsen men att det var molnigt gjorde det extra speciellt på något vis. Levande. För livet är ju inte perfekt. Efter en stund, när vi landat lite sa Alex ”gud, vad lycklig man är” han såg helt avslappnad ut och bara, genuint lycklig. Stackarn hade varit så spänd och planerat ända sen början av året. Jag förklarade för honom mängder av gånger att det här var allt jag kunde önskat mig - operfekt perfekt, precis som vi! Vi studerade sen ringen tillsammans, jag har alltid sett mig själv som en nätt solitärring i guld med en oval diamant. Är du nöjd frågade Alex. Nöjd? Den är helt perfekt. Trodde aldrig att den skulle vara såhär vacker! Den smalnar av upptill och diamanten bärs upp av fyra stycken klor. Den låg gömd längst in i Alex garderob och på semestern längst ner i hans ryggsäck. Till er som undrar så är den köpt på Vanbruun. I kategorin ”bröllop” kan ni läsa mer om när vi var och provade ringar. Vi behöll allting för oss själva den kvällen och väntade till dagen efter tills när vi berättade för familj och vänner. Det var sån häftig känsla att höra och läsa allas glädje. Mamma och pappa grät i telefon. Tack från botten av våra hjärtan för att ni lämnat så fina stora ord - som att jag och Alex är så rätt för varandra och att kärleken strålar om oss. Underbar stund att få gå igenom tillsammans på torpet. Just denna kväll var det rosa himmel och solnedgång. Typiskt sa Alex men jag tyckte det var perfekt. För nu var vi mer avslappnade, höga på livet och på känslor. Sen dess har vi varit i en förlovningsbubbla som ständigt pågår, frågat varandra varför vi väntade i 9! År! Men det var menat nu. Var sak har sin tid och det är så fint. 16.08.23 ~ mäktigaste kvällen i livet! Jag älskar dig Alexander Alegria, can’t wait to be mrs Alegria. Alegria betyder lycka på spanska, fint va?Erika Alegria.
