Den här veckan gick vi in i vecka 20. Det känns fortfarande så overkligt allting. I gravidappen står det att vår bebis är lika stor som en broccoli. Det är så det känns, som att jag har en broccoli i magen och inte en bebis med vårt utseende. Kan inte greppa det än riktigt. Att det ska komma ut en miniperson som ser ut och som kanske är som oss. Så sjukt. Jag har börjat känna flimmer, som dom säger är början på sparkar. Känner det ofta nu. Idag ska vi på ultraljud. På detta ultraljud tror jag man kan få reda på kön men vi har bestämt att vänta till födseln. Jag har dock och har haft en känsla av att det är en pojke ända från start men jag kan ha fel. I övrigt mår jag oförskämt bra. Kör min yoga och promenerar till jobbet. Märker att det gör min kropp så gott. När jag inte orkade yoga så kände jag att kroppen gjorde ondare och att jag var stelare. Ett tips. Lågintensiv träning duger gott. Tänker mycket på sommaren. Hur den ska bli med vårt nya lilla liv. Som en familj. Hur mycket jag kommer orka. Jag har en dröm om hur vi har vår bebisbubbla på torpet och jag hoppas vi alla får må så pass bra att vi kan åka dit. Bara vara. Bland alla vår och försommarblommor. I en grön trädgård under äppelträden. Vi har ju ingen aning om vad som väntar och det är det som är det mest läskiga i allt det här. Ovissheten. Samma tankar har jag kring födseln. Ovissheten. Hur ont kommer det göra? Jag har ju ingen aning. Jag vill gärna föda utan smärtlindring och jag hoppas det går. Andningen har jag med mig varje dag. Den hjälper mig genom allt. Mitt bästa verktyg som jag lärde mig efter år av ångestattacker. Hoppas ni mår bra kära vänner. Håll ut. Den ljusa tiden är runt hörnet. Du är inte ensam. Vi är många som kämpar med mörkret! Fin fredag, till just dig.
