Jag gick tillbaka till bilen, släppte allt och brast ut i gråt på parkeringsplatsen. Vad håller jag på med? Varför vill ingen anställa mig? Vad är det för fel på mig? Det var inget fel på mig, det var bara fel väg och livet försökte säga det åt mig genom alla motgångar.Det känns som att jag precis har hittat rätt i livet men i mitt bagage finns flera år av vilsenhet. Det började med en utmattningsdepression. Jag kunde inte ens gå ett varv runt huset, gå till Ica eller släppa in min egna mamma i lägenheten. ALLT var en utmaning. Efter hjälp från samtalsterapi började jag se färger igen. Jag hoppade upp på hästen och började söka jobb men hade samtidigt ingen aning om vad jag ville göra. Jag kunde göra precis vad jag ville, jag hade makten men det blev ett för stort åtagande. Sökte jobb efter jobb för att arbeta upp någon slags ekonomi igen efter tiden som sjuk men lyssnade inte inåt. Kände press ifrån familj att man måste ha ett jobb. Vilket jag såklart förstår. Det hela blev en ond cirkel. Jag arbetade på jobb där jag grät när jag gick hemifrån och grät när jag kom hem.Jag förlorade jobb utan någon anledning. Blev intagen på kontoret där samtalen avslutades i ”jag har valt att säga upp din anställning” jag började tro att det var något fel på mig. Något jag skämts otroligt mycket för. Att inte kunna behålla sina jobb trots att man är en driven, lojal och positiv person. Ett slag under bältet för självförtroendet. Idag förstår jag bättre. Jag var bara på fel plats. Det fanns något bättre. En plats som var rätt för mig där jag kunde bli mig själv igen.Jag minns när jag fick min första samarbetsförfrågan genom instagram som sen resulterade i min första fakturering. Att jobba med något som kändes som en hobby var ju allt jag drömt om. Helt plötsligt var jag där. Men inget jag kan livnära mig på till 100%…änAv en händelse så frågade Caroline mig en dag, du ska inte börja jobba hos mig då? Men kan man verkligen jobba på ett jobb där man har sin vän som chef, är det någon bra idé? Men vi gick på vår magkänsla. Och det blev fantastiskt! En vänskap växte till en bästa vänskap. Caroline såg mig och min kunskap, lät mig blomstra fullt ut igen. Här kunde jag sakta men säkert bli mig själv igen. Jag fick känna mig duktig, accepterad och älskad för den jag är. Tänk att optik kunde vara så spännande, lärorikt och roligt! Sen kom min chans med bloggen och nu är vi här. Idag ser jag allt så klart, mitt bagage är något som har gjort mig till den jag är idag. Att det är något jag kan dela med mig av, skriva om och förhoppningsvis få andra att känna sig mindre ensamma.Men självklart har jag också dåliga dagar, livet som högkänslig är tufft men också fint. Jobbet med mig själv tar aldrig slut. För min skull, är jag idag min bästavän. Panikångestattackerna är inte helt borta och ibland känns det som att någon står på mitt bröst, men det är okej, det kommer bättre dagar. Om de sämre dagarna inte fanns, hur skulle vi då lära oss att uppskatta de bra dagarna?
